Vecka 40 - hur det gått hittills

De senaste nio månaderna har jag egentligen haft så mycket att skriva om, och trots det har jag inte kunnat förmå mig till att skriva ner något. Jag och Mehdi har alltid vetat att vi vill ha barn, men själva graviditeten och förlossningen är något jag aldrig känt behov av att gå igenom. Det är dock svårt att få till biologiska barn på annat sätt... Även om jag inte haft en överdrivet svår graviditet jämfört med många andra så tycker jag verkligen inte om att vara gravid eller att känna mig identifierad som gravid. Det tog dessutom nästan 20 veckor innan jag vågade sluta leva i förnekelse och acceptera att det här verkade faktiskt bli av. På grund av allt detta har jag känt mig väldig distanserad till både själva graviditeten och det blivande föräldraskapet. Jag har haft ett mycket mer praktisk än emotionell förhållande till allt, vilket förmodligen är anledningen till att jag i princip inte känt för att dokumenterat något. Jag vet dock att jag i framtiden kommer ångra mig om jag inte har något att gå tillbaka och läsa så nu, medan jag faktiskt har all tid i världen till att blogga, ska jag göra ett försök till att sammanfatta min upplevelse.

Jag kan ju börja med att berätta att alla trevliga symptom så som illamående, brutal trötthet, överkänsligt luktsinne och avsky för i princip allt ät- och drickbart (utom typ mjölk, juice och bröd), kickade in ca två veckor innan vi hämtade hem lilla Lisle. Det tog inte lång tid innan jag försökte övertyga Mehdi om att vi skulle lämna tillbaka henne då jag verkligen hade noll energi. Den lilla energi jag kunde uppbringa spenderade jag på färdighetsträningen i skolan, då vi naturligtvis hade programmets mest krävande kurs samtidigt. Till råga på allt dröjde det till vecka 10 innan första barnmorskebesöket och till vecka 13 (av graviditeten alltså) innan första ultraljudet, vilket innebar att jag gick och mådde dåligt i två månader utan att ens veta om där faktiskt fanns liv i magen på mig. De enda som vid det här laget visste om graviditeten var Mehdi, vår programdirektör på skolan och min lärare (var tvungen att informera honom då jag kände att exempelvis mobilisering av bäckenlederna kanske inte var det bästa), så jag kunde ju inte direkt ventilera speciellt mycket.

Men efter att första ultraljudet och kursens examination var avklarade, båda direkt efter varandra, och min 10 veckors långa praktik startade blev allt mycket bättre. De jobbiga symptomen försvann, jag kunde dricka vatten igen, äta det mesta, energin återvände och vi började dela med oss av nyheten till folk. Vi hade även turen att, av en ren slump, känna den allra första sparken tillsammans. Detta tror jag har varit den finaste stunden under hela graviditeten - när Mehdi frågade om det där precis var en spark och jag svarade att jag tror det. Jag hade alltså ca 11 riktigt bra veckor där, och dessutom började jag äntligen se mer gravid än bara småtjock ut, vilket så klart kändes bättre.

Sedan började det vända igen, då jag efter den långa bilresan hem från Belgien drog på mig en vänstersidig foglossning (tydligen tycker inte vi fysioterapeuter om begreppet foglossning, då det inte är något som faktiskt lossnar. Så jag tänker kalla det graviditetsrelaterad bäckenledssmärta). Sedan dess har jag verkligen fått anpassa allt och det är något jag absolut inte tyckt om. Träningen blev väldigt förändrad, jag har inte kunnat gå ut med vårt 27kg muskelpaket till hund själv eftersom hon med jämna mellanrum drar mer än mina leder klarar, promenaderna har fått bli kortare, bilresorna har blivit kortare, och allt annat har fått ta längre tid.

I början av tredje trimestern återvände tröttheten, vilket, om jag ska vara helt ärlig, inte enbart kan skyllas på graviditeten då jag i samma veva även började arbeta heltid. All min ork har under sommaren lagts på att klara att jobba och i princip inga större sommarplaner jag haft har blivit av. Bäckenledssmärtan blev bättre efter ett tag efterhand som bebisen började fylla ut, och därmed stabilisera, bäckenet lite, men i stället började jag få smärtor kring revbenen. Sedan vecka 33-34 har övre, högra delen av magen och tillhörande revben varit fruktansvärt besvärande. Jag kan inte sitta någon längre stund, jag vaknar av smärta varje natt då jag varit stilla i samma position för länge, och det känns dagligen som att bebisen sticker en kniv i mina revben.

Om detta beror på att jag från början har en kortare överkropp eller på att jag inte växt speciellt mycket, det vet jag inte, men läkaren säger att det är muskuloskeletalt. Bebisen ligger nämligen alltid och trycker på höger sida så strukturerna där har nog blivit både blåslagna och inflammerade. Jag skulle väl säga att han har en del att jobba på för att väga upp för sitt första intryck här... Något som gjort de senaste månaderna lite bättre är dock alla inköp vi gjort. Det har varit så kul att titta på vagnar, spjälsängar, kläder, och allt annat nödvändigt och mindre nödvändigt. Jag tror minsann att vi har det absolut viktigaste plus en hel del mer nu och det känns jättebra! 

Hur som helst, nu när jag är i vecka 40 så börjar det ju onekligen närma sig första träffen. Jag har varit ledig de senaste 2 veckorna och även om smärtan är kvar har jag fått tillbaka mer ork. Jag var till exempel och simmade förra veckan och det kändes riktigt skönt. Sedan försöker jag att fokusera på och komma ihåg de positiva graviditetsrelaterade händelserna så som vår fina babyshower förra månaden. Vi hade även en fotosession för att ta lite graviditetsbilder ute i Bjärred. Det var en riktigt fin sommarkväll vi valt och bilderna blev väldigt fina tycker jag. Så nu med bara några dagar kvar till bf är vi förväntansfulla och redo. Det känns bra att mållinjen börjar närma sig.

Färdig fysioterapeut

Nu har jag varit en färdigutbildad fysioterapeut i en dryg månad och det kunde nog inte kännas bättre. Vi fick ett par jättefina sista veckor med både pandemianpassad examensmiddag och pandemianpassade examen. Veckan efter att vi kommit hem från Belgien hade festfixarna i klassen ordnat med middag på Hypoteket i Lund. Det är ett superlyxigt eventställe mitt emot domkyrkan som anordnar både middagar, konferenser och bröllop. Vi började med mingel på deras takterrass, med utsikt över kyrkans två torn. Det följdes sedan av en trerätters middag med spex och tal.

Servicen var riktigt högklassig, maten var god och atmosfären var på topp. Det såg nästan lite slottsliknande ut tyckte jag. Utöver god mat och trevligt umgänge, passade vi såklart på att föreviga kvällen med en massa bilder.

Några veckor senare var det dags för själva examen och då den inte blev som den ”brukar” fick vi ändå till det riktigt bra. Hela klassen samlades utomhus där vi tillsammans deltog i den digitala examenstillställningen. Det följdes av picknick, utdelning av intyg och mer foton så klart. Även Susanne Brokop, fysioterapeutprogrammets klippa de senaste 15 åren, dök upp för sin officiella avtackning. Som alltid med den här typen av milstolpar så är det blandade känslor då man är så glad att vara klar, men samtidigt funderar över om man någonsin kommer träffa dessa människor igen. Hur som helst så har det varit tre fina år vi fått tillsammans!

Självklart firade vi vidare dagen efter med en liten släkttillställning. Jag kombinerade examen och födelsedagsfirande med en grillfest, och passade på att fira även pappas födelsedag. Det blev så himla trevligt och det var kul att kunna ses och umgås.

Själva födelsedagen blev också riktigt trevlig i år, med uppvakning av både Mehdi och resten av familjen. Så nu är jag alltså ett år äldre och en utbildning rikare, och jag har jobbat mina första fyra veckor som fysioterapeut på ortopeden i Malmö. Två veckor kvar, sen blir det paus för mig och bebisen!

Besök från Tyskland & babyshower!

Lite sådär halvspontant bestämde Lenni och Lauren sig för att komma på besök i helgen. Det är så svårt att få ihop det med folk som bor i samma stad nuförtiden, och att planera något med någon från ett annat land är ännu svårare. Men nu så! De kom, efter att tagit färjan från Travemünde, i fredags morse och stannade till söndag morgon. Vi hade sån otrolig tur med vädret och hela helgen och kunde vara ute på äventyr en hel del. Vi kickade igång helgen med frukost från mitt favoritbageri i Lund innan vi åkte till Dalby Stenbrott. Jag har inte varit där på flera år, men det är fortfarande lika magiskt som alltid. I 30 graders hetta var det perfekt svalkande och till och med Lisle fick sig en simtur.

På kvällen såg vi till att hålla vår sushitradition vid liv med ett besök på Aiko Sushi.

Följande förmiddag tog vi en tur till Malmö, som visade upp sig från sin bästa och soligaste sida. Vi både strosade runt centrum och åt glass i Västra Hamnen. Helt plötsligt, mitt i allt turistande, fick Mehdi och Lenni väldigt bråttom hem – och det var den ena ursäkten efter den andra. I formel1-fart körde vi hem och alldeles ovetande öppnar jag dörren och möts av en överrasknings-baby-shower!!!

Alltså man blir ju helt rörd när man inser vilka fina människor man har i sitt liv! Då det mesta vi köpt till barnet går i djungeltema och färgerna grå, gul och grön hade hela vårt vardagsrum dekorerats enligt detta tema medan vi varit iväg på förmiddagen. Det bjöds på mat, fika och roliga lekar, bland annat chokladprovning ur blöjor och barnquiz (där Mehdi till sin förfäran lärde sig att det går åt ca 2700 blöjor på ett år…). Hela eftermiddagen var så himla rolig och välorganiserad, och vi kunde inte vara mer nöjda. Till råga på allt fick vi dessutom jättefina presenter, tillexempel en blöjtårta och en vit body till bebisen som alla skrivit meddelande på. Den här bebisen kunde inte ha valt ett bättre umgänge att födas in i!

Tidigt i morse åkte Lenni och Lauren hem igen och Mehdi och jag har vilat upp oss inför den kommande veckan. Vilken helg alltså!

Midsommar

Vi hade den mest perfekta midsommaren förra veckan! Alla tre (inklusive Lisle) åkte ut till Cajsa i Barsebäck och firade en riktigt typisk midsommar. Vi började med sill- och ägglunch, vilket naturligtvis följdes av lekar och blomsterkrans-skapande. Cajsas bror hade planerat och förberett fantastiskt bra lekar med allt från kubbstaffett och "minnesstaffett" där man skulle springa fram och tillbaka till garaget och memorera föremål till "uppskattningstävlingar" där man bland annat skulle uppskatta en meter och en minut. Jag måste säga att vi alla, för att vara ett gäng idrottare/före detta idrottare, höll väldigt god ton trots varierande resultat på tävlingarna.

Lekmätta startade vi så småningom grillen och njöt av en middag bestående av grillad kyckling, halloumi, grönsaker och tillbehör, vilket var hur gott som helst. För att göra tillställning ännu mer perfekt så höll sig vädret på topp rätt igenom. Vi avslutade kvällen med en promenad ner till stranden för att bada och titta på solnedgången, dock kom vi fram för sent för själva nedgången och badandet kändes lite för ambitiöst. 

Det blev en toppenkväll, där alla - speciellt Lisle - verkade njuta. Jag kan även stolt meddela att det enda Lisle ställde till med var en bruten dahlia. Vi kunde verkligen inte haft en bättre dag!