Bug Run and Rolling Thunder

En resa kan ju inte vara komplett utan ett välgörenhetslopp. Vi hade lyckats hitta ett lopp som kallades Bug Run, som gick av stapeln söndag morgon. Pappa sprang 10 miles medan resten sprang 5 km. Det var ett kul lopp, längs en vacker å, och vi fick både t-shirts och medaljer. Dessutom blev jag trea och fick ett litet plakat!
Efter det skulle vi ut på mer äventyr. Vi delade upp oss lite beroende på intresse och jag, mamma och pappa åkte ut till Pentagon för att  kolla på motorcyklar. Det var Memorial Weekend, och av tradition samlades tusentals motorcyklar för att köra runt staden i en protest mot USAs dåliga försök att få hem soldater som är Prisoners of War eller Missing in Action. Ryktet sa att det skulle vara 500 000 deltagare, men det tror jag inte på. Oavsett, så var det en imponerande syn, och vi fick sett massor med coola cyklar. Dessutom lärde vi känna två killar som guidade oss runt lite.
Efteråt gick vi på lite museum innan vi åkte till Oliver Garden och åt middag. Det blev så mycket mat att vi hade lunch till igår också. Planen var att vi skulle lämna DC tidigt och komma fram till New York relativt tidigt, men pappa fick njursten så istället turistade vi på George Washington University Hospital ett par timmar innan jag fick ta över körandet mot New York. Han blev bra och vi kom fram! Hotellet här är också störtfint och vi ser fram emot att få utforska staden.

Sköna dagar i DC

Jag gillar verkligen Washington. Det är rent och fräscht, det är lätt att hitta, och det finns mycket att göra. I lördags började vi en med tur på the Capitol. Guiden var jättebra och det blev en väldigt intressant tur. Efter det gick vi längs hela National Mall och tittade på monumentet och Lincoln Memorial. Sist jag var här åkte vi runt med buss, men nu när vi gick fick jag sett så mycket mer och fick en helt annan bild av staden. Vi hittade dessutom en mur till minne av alla saknade och döda från Vietnamkriget, som bar namnet på alla som inte klarat sig hem igen. Därefter gick vi vidare till Vita Huset. Som avslutning på dagen åkte vi till Cheesecake Factory och handlade cheesecake!
Det är så mysigt att få se och uppleva allt det här med familjen. Vi har så trevligt allihopa och fick får sett och gjort så mycket. Hittills har det här varit en helt fantastisk resa.

Stranddagar

Igår kom solen tillsist fram. Vi sprang ut och in mellan regnskurar och solsken för att kunna utnyttja solen till fullo. På morgonen var jag ute och tränade på stranden och därefter hade vi det bara störtmysigt. Hotellet hade på sju de våningen en solterrass med pool och hela köret, så där hängde vi när vi tröttnat på sanden. På kvällen gick vi och köpte glass och tittade i souveniraffärer.
Idag bar det av tidigt på morgonen. Vår vistelse i Virginia Beach hade kommit toll sitt slut och Washington DC kallade. Det är stört hur full bilen är; pappa kom inte ens upp för de branta backarna i parkeringshuset för vi var så baktunga, men på nåt sett kom vi fram till DC. På vägen blev det stopp på både IHOP och Walmart.
Även detta hotell är jättefint och stort. Det ligger väldigt centralt, i ett mysigt område. När vi kom fram och hade packat ur åkte vi till Arlington National Cemetery, en kyrkogård för att hedra den amerikanska militären. Även J. F. Kennedy ligger begravd där. Det var otroligt mäktigt och fint, och tilltalade verkligen min symmetriska OCD-själ.
Efteråt åkte vi till en outlet-mall och shoppade lite. Jag köpte ett par solglasögon från Fossil så jag är nöjd!

Virginia Beach

Strandlivet är ju inte helt fel, fast lite sol hade ju inte skadat... Gårdagens regn gav en perfekt ursäkt att åka och shoppa efter en blöt och lång joggingtur på stranden. På kvällen satt vi inne och spelade Codename, ett sällskapsspel som Filippa hade med sig. Det var riktigt klurigt och spännande.
Den senaste veckan har vi ätit ute rätt mycket men nu har vi äntligen börjat kunna laga mat och det känns så skönt. När vi kom hit i måndags åt vi på ett pasta/pizza/burgare-ställe som var jättegott till middag, Subway till lunch och Waffle House till frukost, men nu blir det hemlagat ett tag. Hotellet vi bor på är SUPER. Vi har kök och perfekt strandutsikt. Vi har till och med sett delfiner från balkongen. Här finns också ett riktigt avancerat gym, spa med bastu och bubblepool, samt aktiviteter och eventuellt varje dag. Riktigt lyxigt!
Idag åkte vi till Cape Henry, en militärbas med två kända fyrtorn. För att komma in behövde de göra en total genomgång av bilen och kolla en massa papper. Det var ett helt äventyr att bara komma in. Väl inne så var det som en liten stad i sig själv, med hus, skolor och andra nödvändigheter. Vi klättrade upp i fyren som var bygd 1792 och gick runt och läste om historiska händelser. Detta var området där några av de första britterna landsteg samtidigt som det var platsen där avslutet på den amerikanska revolutionen började.
När vi kom hem tog vi allihopa en tur på stranden vilket slutade med bad i skyhöga vågor! Trots att luften var kallt så kändes vattnet jätteskönt. Efteråt blev det bad i bubbelpoolen!

Athlete Salute

Efter vårt genrep i fredags hade vi en ceremoni för alla idrottare. Vi blev uppmärksammade och tackade för vår "service" genom att bli tilldelade ett inramat W. Det var en fin tillställning som också resulterade i en massa bilder. Efteråt åkte vi till Treehouse Vineyard och hade det supermysigt.
Söndagen stod i packandets tecken och jag ägnade hela dagen åt att fylla mina väskor så effektivt som möjligt. Det är imponerande att se hur mycket jag lyckats samla på mig genom åren här. Jag hann dock ändå med en löprunda med pappa, Emma och Filippa. Jag fick då invigt min nya löparklocka som min älskade familj gav mig i graduationpresent. Det är en fancy Garminklocka som kan klara av alla möjliga träningsformer. Trots att jag sagt att jag inte ville ha något fick jag både det och en graverad penna. Av Filippa gick jag en bok som passar perfekt för mina framtidsplaner, vilket var väldigt genomtänkt. Jag blev jätteglad!
Vi avslutade dagen med att åka till Outback med Mehdi och Øysteins familj. Mamma älskar steak och det var så kul att se hur hon njöt. Vi hade det riktigt trevligt tillsammans och gott var det. Den amerikanska upplevelsen fortsatte sedan till Cookout för att äta milkshake till efterrätt. Det blev en perfekt avslutning på min tid här på Wingate.

Graduation - Class of 2017

Då var det över. Fyra år av studies för att tillsist få gå över scenen, klädd i min svarta gown och hatt, och motta mitt diplom. Under genrepet på fredagen hade vi övat på hela proceduren och det gick smidigt i lördags när det väl drog igång. Klockan nio marscherade vi in genom en tunnel av professorer som stod redo med kramar och handskakningar för att inta våra platser. Jag satt ungefär mitt i havet av svarta hattar, omringad av folk jag kände. Vi lyssnade på sånger, presidenten och en långrandig talare innan vi äntligen började kallas upp. Det gick i bokstavsordning med Bachelor of Arts och Music Education först, följt av Bachelor of Science där jag ingick. Sist gick masters- och doktorsprogrammen. Det var allt lite pirrigt att gå fram till scenen och sedan höra "Erika Kaspersson, Summa Cum Laude" innan jag fick motta mitt diplom av presidenten.
Efter ceremonin samlades vi simmare med våra familjer och tog bilder. Vi gick även och sa hejdå till våra lärare. Färdigfirade påbörjade vi en stor grillfest med lamm och revben med alla möjliga tillbehör vid campussjön och vi hade det jättetrevligt. Efteråt tog jag med familjen till mitt första alumnievent som bestod av musik och dans. De hade även utlottning av priser och Mehdi vann en madrass som han lyckades byta ut mot en photoram och whiskeyglas.
Det blev en riktigt bra graduation och jag kommer bära med mig minnen från dagen så länge jag lever. Nu när jag nått en annan milestone i livet så är det bara att sadla om och se fram emot äventyr.

Som jag har längtat!

Nu är både familjen och grad week här, och som jag har längtat! I tisdags lagade jag mat med Mehdis mamma innan jag följde med dem och shoppade. Jag köpte en jättefin klocka så det var en lyckad 7-timmarstripp. Det känns riktigt bra att få spendera lite tid med hans familj och lära känna dem. Jag tror åtminstone mamman verkligen har börjat acceptera mig och det faktum att jag inte verkar försvinna i första taget, vilket känns lovande.
Något som kändes ännu bättre var att äntligen få hämta upp min älskade familj på flygplatsen i onsdags kväll. Vi körde dit och stod redo med skyllt och hela köret! När de anlänt gick vi och hyrde en jättestor bil och åkte hem och åt middag med Mehdis familj, så nu har alla mött varandra!
Igår ordnade jag en överraskningstur med en Wingate golf cart. Bekvämt och smidigt tig vi oss runt hela campus så jag kunde visa upp alla platser. Det är så kul att äntligen få visa vad som varit en så stor del av mitt liv den senaste tiden och jag hade en fantastisk morgon. På eftermiddagen åkte vi och hämtade upp Filippa som äntligen kom och hälsade på! Så himla kul att träffas igen!! Trots den långa resan hade hon fantastisk energi och vi turnerade runt halva Charlotte. Det blev en superbra eftermiddag och det känns så bra att ha alla här för graduation.

Grad Week begins

I lördags tog jag min sista exam som undergrad och den gick finfint. Jag har nu haft en lång, successful presentation i marketing, ett franskaprov och ett prov i management. Som vilken annan galning som helst, firade jag med att spring 20 km med Lucas och Amine. Jag har aldrig, i hela mitt liv, sprungit längre än typ 14. Det gjorde rätt så bedrövligt ont mot slutet, men det kändes så skönt för själen att genomföra.
På kvällen åkte några skandinaver plus några extra till Buffalo Wild Wings och åt och tittade på UFC (för jag är ju så extremt intresserad av ultimate fighting...). Även om servicen var bedrövlig så var det gott i alla fall. Nu njuts det i fulla drag av ledighet och sol, och om bara två dagar kommer min älskade familj hit!

Wuspys 2017

Årets Wuspys blev lite speciellt faktiskt. Trots vårt framgångsrika år, hade vi ovanligt få nomineringar, men vi lyckades ändå samla ihop en hel del awards. Under måltiden före själva ceremonin, blev jag och Olga påminda om att vårt lag var nominerade till Team of the Year och om vi vann så var det vår uppgift att gå upp på scenen och hålla tacktal. Spännande nog blev det som så att vi fick gå upp helt oförberedda och ta emot troféen. Med en puls på 200 höll jag ett litet tal som verkade uppskattas.
Här kommer några av de obligatoriska bilderna!